Roland Jonsson har naturen under huden. Den smög sig in där under barndomsåren, förtätades under otaliga tjäderspelsnätter i Roslagens skogar och äventyrliga fiskeexpeditioner till Nordnorges fjordar. Som ung hade han många tama djur och fåglar. Kajor och rävar och en grävlinghona som älskade att ligga i bakfönstret på bilen. Det var då han lärde sig tala djurens språk.

En sommarkväll fiskar vi i hans uppländska sjö. Roland får en abborre på kroken men innan han hinner landa fisken slukar en gädda abborren. Jag tror inte mina ögon när han oberörd visar upp fångsten – två fina fiskar! Sådan är Roland. När han rör vid naturen blir den förtrollad. Han ser sjön med fiskens öga, rör sig i skogen med rävens vaksamhet.

Själv bär Roland ett naturväsens drag. Blyg, nästan lite skygg. Tystlåten, men ständigt närvarande; lyssnande, tänkande, observerande. Målmedveten och envis som synden, som en naturkonstnär måste vara. Men det jag starkast förknippar med honom är den där värmen han utstrålar. Den som också känns så tydligt i hans bilder. Det finns bara ett ord för den: Kärlek.

Ingen som ser Rolands bilder blir oberörd av dem. Räven som dagsover i skogens soligaste glänta, storspoven som lyfter ur sankängen en disig aprilmorgon, hans skimrande abborrar och den makalösa makrillen som nu hänger på Nationalmuseet i USA. De förmedlar alla den sortens förhöjda magi som bara vissa känsliga människor kan uppfatta i naturen. Roland Jonsson älskar den nordiska naturen, han är dess tyste krigare.

Stefan Casta, författare och vän sedan 25 år.