Hamiltonstövaren och harkungen “Stål” var min bäste vän.

Kärr fulla med salamandrar, fiskar i baljor och kärl!

Minnen av gläntor fulla av Adam och Eva och maskrosor som smattrade mot stövlarna när man ivrigt sprang med metspöt ner mot saltsjöns strand.

Min första gädda togs på angel en fin kall vårvinterdag i sjön Sottern i Uppland. Stolt visar jag upp gäddan som snabbt frusit till is i kylan.

Jag “hinkade” ofta en tid i gölar och dammar i trakten. En favoritplats var där dagens komsumbutik ligger mitt i Almunge. Där fanns en branddamm med massor av dammrudor. Här visar jag upp en av dem som jag lurat i hinken. Rudorna var makalöst bra som agn till abborre och gädda då vi gick ner till sjön och fiskade på kvällarna.

“Hinka” var när man satt ner hinken, gärna en mörk sådan, i vattnet utanför gräs och tuvor. Stampade på tuvan där fisken gömde sig. Panikslagen flydde den utåt mor djupare vatten, men överraskades av hinken.

“Harparbolsvassen” var ett säkert ställe att sätta ut angeldonen på. De kalla vita stövlarna minns jag än idag.

I Länna och ån mellan övre och nedre Långsjöarna var det fint mete! Fina dagar i maj nappade stora braxar, sutare och sarvar flitigt.

Fiskeföreningens årliga metratävling anordnades här Kristi himmelsfärds dagen. Det är länge sedan nu! Men än idag anordnas en årlig metartävling här och jag besöker gärna platsen för att se hur det går för deltagarna.

Min sport var skidåkning där det behövdes tålmodighet, envishet, slit och uthållighet. Jag gillade aldrig nervositeten inför starterna på stora tävlingar och i tonåren slutade jag med tävlandet.

Skidåkandet togs sedan upp igen i lumpen, men då i form av skidskytte som jag tyckte var oerhört kul.

Här ser ni min tama räv Fozzi som var min följeslagare och modell en sommar.

Räven Fozzi har något i görningen.

Modern till denna grävling blev trafikdödad. Denna moderslösa unge fick växa upp hemma hos mig. Alla mina familjemedlemmar och mäniskor som mötte den uppskattade den. Trulsan följde mig överallt och när jag åkte bild låg den på hatthyllan i Camaron.

Mitt stora intresse för jakt och vapen gjorde att jag blivit skaplig på att skjuta, så prickskytten i min grupp blev undertecknad.

Under sommarfjällmarschen togs varje sekund till vila noga tillvara.Här har vi slocknat vid en tiominutershalt på högfjället.

Vinterfjällmarschen.

Den stora vinterfjällmarschen var den sista vi skulle göra och det blev en tuff övning även för befälhavaren, överste Clarence Jonsson. Han hade lyckats pricka in årtiondets värsta köldknäpp.

Vid lägret efter första dagens marsch genom Vistasvagge uppmättes minus 48 grader vid ett av tälten. Dag fyra var vi framme vid Tarfalavagge och fick sova i snöbivack, vilket var mera humant.

Vi besteg även Kebnekaise i hård vind och mycket sträng kyla och till följd av detta blev köldskadorna allt för många.

Vi hade vandrat i några dagar med regningt och blåsigt väder, allt var blött, inte en klädtrasa var torr. Vi var trötta och blöta när vi slog nattläger på högfjällsplatån vid Råstojaure.

På natten hände det som inte får hända! Snöoväder och temperaturen sjönk till 15 minusgrader. Vårt enda skydd mot vädrets makter var knäppetält – några plastskynken som knäpptes ihop.

Under natten trodde alla att vi skulle frysa ihjäl. Kläderna frös till is och för de som trots allt somnat hade håret frusit fast i något. Det var en vecka kvar av övningen och marschen.

En vecka som blev det hårdaste jag upplevt, såväl fysiskt som mentalt.

Då jag fick frågan om vad jag tyckte var “kul” och om jag gillade någon “sport”, svarde jag; fiske, friluftsliv och så har jag tävlat i skidor. Det jag inte visste var att jag med dessa svar skrev under på en biljett till jägarskolan i Kiruna. Nåja, trots kyla och hårda strapatser så blev tiden i Kiruna min kanske bästa tid i livet.

Nu för tiden åker jag mest omkring i min båt och har det bra. Sommar, sol, mat och allmänt trivsamt. Här en stilla sommarvik i sjön Ekoln i avvaktan på gösfisket vid kvällningen.

Min dotter Vanessa med tornseglaren Tony.

Jag brukar skämta om att jag har haft “alla” skogens vilda djur hemma! Så när som på älg, som var svårt att få in. Skämt åsido, många har det i alla fall varit.

Folk kom långväga ifrån merd skadade eller upphittade djur. Jag lyckades med att få de mest svåra och komplicerade att överleva. Detta gjorde att jag alltid hade något djur hemma. Numera finns varken tid eller möjlighet till sådant. Det senaste var en tornseglarunge som fallit ner från taket.

Denna togs om om hand 2005 och blev min dotter Vannessas skyddsling under en månad. Tornseglarungen fick heta Tony och matades med små rullade köttfärskulor doppade i vatten. Sagan slutade lyckligt och en augustidag kastades den upp i luften och flög i vida cirklar, högre och högre tills vi inte längre såg honom.

Min dotter Vanessa och jag.

Förutom att man i mitt jobb får vara i massor av fantastisk natur, så träffar man även en hel del intressanta människor. Här skämtar jag med kungen i samband med mitt frimärksjobb för Våtmarksfonden.